Peaches & beaches


Idag har både jag och Teo varit lediga så vi har haft e mysig heldag tillsammans. Lagat gröten i nedanstående inlägg, kollat på serier medans det regnat utanför, kört ett jobbigt gympass, ätit sushi, spelat golf och lyssnat på pod ute i solen.

Gillar

Kommentarer

Ugnsbakad gröt med blåbär

Här kommer ett frukosttips som ni grötälskare (och kanske grötskeptiska också) absolut inte får missa. Denna gröt blir såå god, knaprig, mjuk och smakar som en nyttig paj ungefär. Så här gör du:

1. Sätt ugnen på 200 grader.

2. Smörj en form med margarin eller kokosfett. Ju större form desto mer yta. Vår form var cirka 20 cm lång.

3. Mosa en banan i en bunke. Tillsätt 4 dl havregryn, 1,5 tsk bakpulver, 1 tsk vaniljpulver (vaniljsocker går också bra), 1 dl pumpakärnor, 3 msk kokosfett eller olja, 2 msk honung, 2 ägg, 3 dl mjölk. Blanda med jämna mellanrum.

4. Ha i massor av frysta blåbär. Våra blåbär tog slut så vi körde på hallon också, det funkade bra det med.

5. In ugnen i 20-30 minuter

6. Ha på valfri topping, exempelvis banan, jordnötssmör (!!) och mjölk. Ät och njut!

Det funkar jättebra att fixa kvällen innan, förvara i kylen och sedan värma på igen.

  • Postad i: Recept

Gillar

Kommentarer

En gammal text om fotbollen

Hittade ett gammal inlägg på min allra första blogg om Gothia Cup och blev verkligen direkt tillbaka till den matchen, jag minns exakt hur jag kände, hur nervös och pirrig jag var och hur förtvivlad jag blev efteråt. Amanda 12 år - när livet kretsade kring fotbollen.

Det känns så konstigt att läsa denna text och inse att jag inte spelar längre, eller att jag är en helt annan människa nu, med många nya människor i mitt liv, nya mål, nya tankar och nya intressen. Jag är ändå så tacksam för tiden jag spelade och över vad fotbollen har gett mig. Men jag antar också att det är väl det som gör livet spännande, att man förändras och utvecklas hela tiden, slutar man med något börjar man med något nytt. Här kommer texten om ni också vill läsa om hur 12 åriga jag kände efter Gothia finalen 2010: (har inte ändrat något i texten så ha hänsyn till att jag bara var 12 år vid eventuella stavfel, haha..)


"Ja, det började bra, gruppen vann vi och fick full pott, vinst i alla matcher. 8-delen gick också väldigt bra, där mötte vi öckerö och vann med 8-0.

Kvarten samma dag spelades på en väldigt lerig och liten plan. Där mötte vi AIK, vinst med 3-0. I semin mötte vi bollstanäs, förra årets Gothia vinnare och dom vi mötte i finalen i AIK ELIT cup. Vi vann tillslut matchen med 2-1 och var klara för final.

I andra semin spelade vaksala mot ett finskt lag, med en minut kvar av matchen gör vaksala mål och vinner med 2-1.

Inför finalen är alla väldigt taggade! Den spelas på ullevi och visas i TV.
När vi tågade in på planen, kunde jag inte sluta skratta, det var en så otrolig känsla. Det kommer jag aldrig glömma! Vi stod där framför mycket folk, national sången spelades och kameran svepte över spelarna. Jag såg mig själv på stora skärmen.

När matchen väl var igång var alla väldigt koncentrerade, det var lite ovant i början, så var det nog för alla. När vi gör första målet, blir man sa himla varm i kroppen. Jag var så glad! Sedan blåste domaren av första halvlek. Då kände jag verkligen att vi skulle vinna den här matchen, jag kände värkligen hur nära vi var! Jag visste att vi skulle vinna! vi hade hela matchen!

I slutet av andra halvlek får en i vaksala bollen, hon skjuter ett långskott, som studsar konstigt och går in i mål. Det var bara några minuter kvar då. det stod 1-1 och så blev också slut resultatet när domaren blåste av matchen. Det var dags för straffar. Och jag kan lova er, det är inte kul att köra straffar i en final. När sista straffan ska läggas står det 4-4 och det är dom som lägger den, så om hon sätter vinner de. När hon går fram till bollen, tänker jag för mig själv snälla, snälla, snälla, rädda den här straffen! När hon som ska lägga straffen tar sats och springer mot bollen, känns det som om inget annat existerar, det här är så viktigt för mig. Men bollen in i mål. Vaksala spelarna springer in på plan. Själv lägger jag mig ner på planen, det känns som om världen ska gå under, ni kanske tycker det är lite väl, men tänk er att vara såå nära att vinna världens största cup. Och förlora på straffar, det går inte att beskriva hur det känns. Det känns bara så hemskt. Jag kan inte sluta gråta, ingen kan sluta gråta. När vi står på pris pallen för att ta emot vårt pris är det ingen som skrattar ingen som ler, alla gråter.

Om ett tag kommer det kännas mycket bättre men just nu börjar jag nästan fortfarande gråta när jag tänker på det. även fast jag vet att vissa kommer aldrig komma så här långt.. Men nu änns det fortfarande surt. Men ni ska veta, alla i Brommapojkarna F 97 1 är så himla grymma, jag älskar er alla! vi är så grymt bra! ingen kan säga att vi är dåliga! Det är inte många som kan vinna över oss, vaksala lyckades inte heller, straffar är bara ett ända stort lotteri! Vi ska vinna nästa år! Vi SKA!"

Gillar

Kommentarer